Här, där vi lever, är det vinter. Där varken hundar, katter, älgar eller människor har gått ligger snön i mjuka fina drivor, ditlagda av den ganska så ständiga och ihärdiga vinden. Morgonrutiner har börjat sätta sig, dotter ger katterna mat i deras lilla varma katthus, hon, hunden och jag promenerar sedan i sakta mak till brevlådorna där dotter stiger på skolbussen och jag hämtar svenskan. Rutiner är bra, rutiner är nyttigt, vad vore vi utan rutiner? Ingenting.
På väg tillbaka till huset i morse ljusnade det, betydligt klarare ljus än vid samma tid igår. Ändå var det grått, bortsett från en glipa i molntäcket just i öster som var lysande flammande brandgul. Allt annat var grått. Grå granar, grå snö, grå småfåglar, grå staket, grå buskar, grå hasselsnår, allt var varsamt inpackat i knappt synliga grå tussar som gjorde världen len och så förunderligt lätt att ta till sig. Skillnaden mellan grått här och grått i stan måste vara belysningen. Hårt belyst grått blir hårt grått. Tunnelbanans utsprängda granitgråhet är säkert lika flanellmjuk som hundraåriga ekar i morgonljuset om den bara fick en ursprunglig belysning.
Jag tror att jag så smått har börjat landa i det grå ljuset, som är försiktigt, nästan orörligt.
Alla minnen från stan sitter kvar, jag kan känna den varma stickande lukten från pendeltågets bromsar en kulen decembermorgon i näsan, den lilla men pockande ångesten i att stå tätt ihopträngd i rulltrappan upp från tunnelbanan på Fridhemsplan, ljudkontrasten från ett stillsamt brummande på bussen uppför Sveavägen mot öronbedövande studentfirare på Sergels torg, motviljan att bli bländad av reklamen från k-fem i Vällingby. Sålänge jag kan minnas har det funnits hårda ljud, hårt ljus, hård verklighet. Här, här finns just nu ett totalt bedövande ingenting.Ett ingenting som är stilla, som är frid, som är tyst, som luktar snöig kattpäls, glödande björkved, varm dotter, nybakt bröd. Vars tystnad är enstaka förbipasserande bilar på väg 126, rassel och sus från nakna träd, plötsliga knak från kakelugnen.
Detta ingenting lägger sig, som det grå morgonljuset, skyddande runt mig. Jag behöver ingenting.
Tant W 