Passionen i skogen

17 februari 2010

Att livnära sig på sin passion är inte många förunnat. Ändå har jag bestämt mig, nu ska jag bli min egen och göra det jag kan bäst, det jag brinner, sprakar och glittrar för. PicaForm har återuppstått, nu utan skata.
Mer bus, mer färg, mer ”liten-men-bred”-attityd.
Hoppas jag.

Annonser

Mediebruset

16 februari 2010

Radion står som vanligt på i köket, nu är någon upprörd över den bristande kompetensen hos polischeferna. Till exempel hade Harry Potter-rånarna i Västberga kunnat gripas snabbare om cheferna varit bättre utbildade. Inser förläget att jag inte alls missat ytterligare ett rån i Västberga.


Inte sluta blogga Göran!

26 januari 2010

Byt gärna häst… men snälla, inte sluta skriva.
Om det behövs kan jag radda upp några skäl:

  • Jag får inte Amos, och där skriver du dessutom under försörjningsoket
  • Hur ska jag annars veta hur det är att vara 60 och Göran?
  • Jag lär mig något varenda gång jag läser dina inlägg
  • Dina inlägg får mig att tänka efter om saker och situationer jag inte annars skulle reflektera över

Så, det var fyra synnerligen spontana anledningar.
Behöver du fler, säg till!
Kram, jättekram från din eviga beundrarinna i de mörka och just nu jävligt kalla Smålandsskogarna


Tidig kall tisdagsmorgon

26 januari 2010

Nu åker min trötta man till jobbet, ganska nervös inför första skarpa dagen utan medföljande bisittare. Förstår honom, det är becksvart ute. Att köra fel med en liten fesen Volvo V70 är en sak, att köra fel med 12 jävla meter buss en något annan sak… Själv ska jag krypa ned i kudden en stund tills det är dags att väcka dottern, läser Den hemlige kocken. Det känns bra att jag lagar det mesta vi äter från grunden, mest för att det är så kul. Efter att ha läst halva boken ser jag inget skäl att inte fortsätta med det…
Såpass kallt nu på morgonen att kissenosarna ville in, tillfällig revirfejd mellan fyrfotadjuren avvärjd *suck*. Hunden vill inte alls dela med sig av mattes sovrum, nej då. Det ska skällas och tramsas med den sedvanligt efterföljande ynkpipande hela pudeln. Jaja, det finns värre saker.


Tillfälligheterna som förgyller

25 januari 2010

Igen en kall grå luddig morgon i skogen.
Tvingar på dottern dunjacka för att kompensera gympaskorna, får så många onda ögon att min hjärna säkerligen kommer att smälta under dagen. Hunden och bägge katterna leker kull på väg till skolbussen, dråpligt hjärtligt roligt att se dem jaga varandra härs och tvärs, tillslut ler dottern också. Fast hon samlar sig snart.
Vinkar till grannarna och tar med Svenskorna från igår och idag hem, ger hunden mat, häller upp mer kaffe och då, precis då, spelas Solsbury Hill på P4 Kronoberg. Mäktigt när vardagen plötsligt får ett soundtrack.


Parkerpundaren har fått sitt

14 januari 2010

Min nya fina Parker-penna har kommit! Ahhhh, nu blir det rasp av reservoarpenna på linnepressat brevpapper. Den enda modellen Svanströms hade var nya Frontier men det duger, det duger.


”Men mamma…

14 januari 2010

… du har ju skrivit hur långt som helst, det ska vara korta inlägg när man bloggar!”

Debuten grymt dissad av dottern. Jaja.
Därför, ännu mera tack för överväldigande mail, sms och kommentarer, det lägger prestationsångesten på rätt nivå…

Nu ska jag laga middag.


Många nyanser av grått

14 januari 2010

Här, där vi lever, är det vinter.  Där varken hundar, katter, älgar eller människor har gått ligger snön i mjuka fina drivor, ditlagda av den ganska så ständiga och ihärdiga vinden. Morgonrutiner har börjat sätta sig, dotter ger katterna mat i deras lilla varma katthus, hon, hunden och jag promenerar sedan i sakta mak till brevlådorna där dotter stiger på skolbussen och jag hämtar svenskan. Rutiner är bra, rutiner är nyttigt, vad vore vi utan rutiner? Ingenting.

På väg tillbaka till huset i morse ljusnade det, betydligt klarare ljus än vid samma tid igår. Ändå var det grått, bortsett från en glipa i molntäcket just i öster som var lysande flammande brandgul. Allt annat var grått. Grå granar, grå snö, grå småfåglar, grå staket, grå buskar, grå hasselsnår, allt var varsamt inpackat i knappt synliga grå tussar som gjorde världen len och så förunderligt lätt att ta till sig. Skillnaden mellan grått här och grått i stan måste vara belysningen. Hårt belyst grått blir hårt grått. Tunnelbanans utsprängda granitgråhet är säkert lika flanellmjuk som hundraåriga ekar i morgonljuset om den bara fick en ursprunglig belysning.

Jag tror att jag så smått har börjat landa i det grå ljuset, som är försiktigt, nästan orörligt.

Alla minnen från stan sitter kvar, jag kan känna den varma stickande lukten från pendeltågets bromsar en kulen decembermorgon i näsan, den lilla men pockande ångesten i att stå tätt ihopträngd i rulltrappan upp från tunnelbanan på Fridhemsplan, ljudkontrasten från ett stillsamt brummande på bussen uppför Sveavägen mot öronbedövande studentfirare på Sergels torg, motviljan att bli bländad av reklamen från k-fem i Vällingby. Sålänge jag kan minnas har det funnits hårda ljud, hårt ljus, hård verklighet. Här, här finns just nu ett totalt bedövande ingenting.Ett ingenting som är stilla, som är frid, som är tyst, som luktar snöig kattpäls, glödande björkved, varm dotter, nybakt bröd. Vars tystnad är enstaka förbipasserande bilar på väg 126, rassel och sus från nakna träd, plötsliga knak från kakelugnen.

Detta ingenting lägger sig, som det grå morgonljuset, skyddande runt mig. Jag behöver ingenting.


Men jösses!

14 januari 2010

Så många fält att fylla i, en hel massa val om färger och fonter och rss och allt… jag ska ju skriva ffs, inte jobba!


Första dagen

14 januari 2010

Tanken är enkel. Att skriva det som känns om det som finns i det lilla livet på gården i södra Småland.

Vi får se hur det blir.